Omvandla mellan sievert, millisievert, gray, rad, rem med mera — omedelbara resultat för absorberade och ekvivalenta stråldoser.
Strålningsdos är ett mått på den energi som joniserande strålning deponerar i materia. Två nära besläktade storheter används i vardagsbruk: absorberad dos — mätt i gray (Gy) eller den äldre enheten rad — beskriver den råa energi som deponeras per kilogram vävnad. Ekvivalentdos, mätt i sievert (Sv) eller den äldre enheten rem, viktar den absorberade dosen med en strålningsviktfaktor W_R som speglar den biologiska effektiviteten hos stråltypens. För röntgenstrålar, gammastrålar och elektroner — de vanligaste källorna i klinik och miljö — gäller W_R = 1, så 1 Gy är numeriskt lika med 1 Sv.
Den här omvandlaren hanterar alla vanliga dosenheter i realtid, grupperade efter typ: absorberad dos (gray-familjen och rad) och ekvivalentdos (sievert-familjen och rem/mrem/BED). Ange vilket värde som helst, välj källenhet — alla andra enheter uppdateras omedelbart.
Alla omvandlingar använder sievert (Sv) som intern basenhet med antagandet W_R = 1. För att omvandla från en enhet till en annan multipliceras källvärdet med dess sievert-ekvivalensfaktor och divideras sedan med målenhetens faktor:
Här betecknar f omvandlingsfaktorn (i sievert) för varje enhet. Till exempel: 1 mSv = 0,001 Sv, 1 rem = 0,01 Sv och 1 BED ≈ 0,1 µSv = 1 × 10⁻⁷ Sv.
Skalningsfaktorer
Absorberad ↔ Ekvivalent
Snabbreferenser
En standard lungröngtenbild på ett svenskt sjukhus ger cirka 0,1 mSv — ungefär fyra dagars naturlig bakgrundsstrålning i Sverige. I mikrosievert är det 100 µSv; i millirem är det 10 mrem.
Den genomsnittliga årliga stråldosen från naturlig bakgrund i Sverige är cirka 3,0 mSv, varav radon i inomhusluften utgör den största delen. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) rekommenderar att radonhalten i bostäder bör understiga 200 Bq/m³. Berggrunden i framför allt Dalarna och delar av Uppland har höga halter av naturligt radioaktivt uran.
Ringhals kärnkraftverk i Halland är ett av Nordens största elkraftverk. De kvarvarande reaktorerna (Ringhals 3 och 4) drivs av Vattenfall och Uniper. Den genomsnittliga effektiva dosen för personalen hålls väl under det legala gränsvärdet på 20 mSv/år som fastställts av Strålsäkerhetsmyndigheten.
En diagnostisk DT av buken ger en effektiv dos på 8–12 mSv beroende på protokollet. Vid 10 mSv erhåller patienten en dos motsvarande drygt tre års naturlig bakgrundsstrålning i Sverige. Radiologer tillämpar ALARA-principen för att minimera onödig exponering.
Ange det dosvärde du vill omvandla i inmatningsfältet. Decimalvärden och stora tal stöds fullt ut.
Välj källenhet i rullgardinsmenyn. Alla 11 enheter listas med fullständigt namn och symbol.
Omvandlaren multiplicerar ditt värde med källenhetens faktor för att erhålla ett mellanvärde i sievert (Sv), och dividerar sedan med varje målenhets faktor.
Resultaten visas i två grupper: absorberad dos (gray-familjen + rad) och ekvivalentdos (sievert-familjen + rem/mrem/BED).
Mycket stora eller mycket små resultat visas i exponentialnotation (t.ex. 1,23 × 10⁻⁷) för att säkerställa läsbarhet oavsett storleksordning.
För röntgen- och gammastrålar (de vanligaste medicinska och miljömässiga källorna) gäller 1 Gy = 1 Sv eftersom W_R = 1. Omvandlaren tillämpar detta antagande genomgående.
Strålterapidoser uttrycks vanligtvis i gray (Gy) eller centigray (cGy). En standard dagsfrakt ion på 2 cGy är exakt lika med 20 mGy.
Strålskydd och miljöövervakning använder vanligtvis millisievert (mSv) eller mikrosievert (µSv). Den naturliga bakgrundsdosen i Sverige är cirka 1,5–5 mSv per år.
Bananekvivalentdosen (BED) är en informell enhet — en banan ≈ 0,1 µSv — användbar för att kommunicera låga doser till allmänheten. Det är inte en officiell SI-enhet.
Rem och millirem används fortfarande i USA för regulatorisk rapportering. 1 rem = 10 mSv och 1 mrem = 10 µSv.
Gray (Gy) mäter absorberad dos — den fysiska energin (i joule) deponerad per kilogram av valfritt material. Sievert (Sv) mäter ekvivalentdos — den absorberade dosen multiplicerad med en strålningsviktfaktor W_R som tar hänsyn till de biologiska effekterna av olika stråltyper. För röntgenstrålar, gammastrålar och elektroner gäller W_R = 1, så Gy och Sv är numeriskt identiska. För neutroner eller alfapartiklar är W_R större än 1.
Strålningsviktfaktorn W_R beror på stråltypen och kan inte bestämmas enbart från ett dosvärde. Den här omvandlaren använder W_R = 1, vilket är det korrekta värdet för gamma-, röntgen- och elektronstrålar — de stråltyper som förekommer i den stora majoriteten av medicinska, yrkesmässiga och miljömässiga sammanhang.
En lungröntgenbild ger ungefär 0,1 mSv (100 µSv) effektiv dos — motsvarande ungefär fyra dagars naturlig bakgrundsstrålning i Sverige. En datortomografi av bröstet är avsevärt högre, vanligtvis 5–8 mSv.
I Sverige och EU är den effektiva dosgränsen för strålningsarbetare 20 mSv per år, genomsnittlig över fem år, utan att överstiga 50 mSv ett enskilt år. Detta fastställs av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och är i linje med ICRP:s rekommendationer (Publikation 103).
Bananekvivalentdosen (BED) är en informell enhet motsvarande ungefär 0,1 µSv (1 × 10⁻⁷ Sv). Den representerar den lilla extra dosen av att äta en banan, som innehåller ett spår av naturligt radioaktivt kalium-40. Den används i pedagogiskt syfte för att sätta låga doser i perspektiv; det är inte en officiell SI- eller ICRU-enhet.
Rem (Roentgen Equivalent Man) och millirem (mrem) är äldre CGS-enheter för ekvivalentdos som fortfarande används flitigt i USA för regulatorisk rapportering. Omvandlingen är enkel: 1 rem = 0,01 Sv = 10 mSv och 1 mrem = 0,001 rem = 10 µSv.
Den här omvandlaren antar en strålningsviktfaktor W_R = 1 (gäller för gammastrålar, röntgenstrålar och elektroner). För andra stråltyper (neutroner, protoner, alfapartiklar, tunga joner) skiljer sig sievert-värdet från gray-värdet. Konsultera alltid en kvalificerad medicinsk fysiker eller strålskyddsrådgivare för kliniska eller yrkesmässiga dosbedömningar.